Frågan som kan ställas är hur det kommer sig att Australien blev en del av rasnamnet. De flesta raser som har Australien som sitt ursprungsland anses ha dingon som ursprung. Alla andra raser har på något sätt tagits till landet med ett ursprung någon annanstans i världen för att sedan utvecklas tillsammans med inhemska raser till de behov de kunde fylla i de olika regionerna. Sådana raser var t.ex. Smithfield, en ganska liten svart eller brun hund och “the Barb” en hundtyp liknande the Queensland Blue Heeler. Dessa vallhundar hittar man information om redan från 1800-talet i böcker från Australien. En annan ras som utvecklades i England, Coulie, en större och kraftigare hundtyp än Smithfieldhundarna och med annorlunda päls, anses också ha tagits till Australien under 1800-talet och man tror de har haft inflytande på den typ som Australian Shepherd senare kom att få. Även de hundar av typ Pyreneisk vallhund och Catalansk vallhund som baskerna hade med sig till Australien anses ha haft inverkan på Australian shepherden.
Man tror alltså att rasen utvecklats i USA från hundar som sannolikt kom både från Australien, efter att ha blivit medtagna dit, samt från hundar som följde med jordbrukare från olika delar av Europa. Man vet att dessa ofta tog sina vallhundar med sig när de emigrerade från länder som England, Wales, Skottland, Tyskland, Spanien m.fl.
De hundar som anses som rasen Australian shepherds ursprung i USA utvecklades huvudsakligen i de västra och nordvästra delarna av USA där gårdarna ofta var små och där en allsidig hund fick ersätta den dräng man inte hade råd att anställa. För att få den allsidiga hund man behövde avlades det på vallningsförmåga, vaktinstinkt samt förmåga att lösa problem och arbeta självständigt.
Före 1945 var namnet Australian shepherd som rasnamn på en bestämd ras inte känt. De hundar man hittade varierade i sådan omfattning vad gällde byggnad, huvudtyp, storlek m.m. så det hade varit rimligt att istället betrakta dem som blandraser. Hundarna hade även en mängd andra benämningar som t.ex. spanish shepherds, california shepherds och pastor dog.
Före 1945 är det inte heller möjligt att hitta säkra bevis för att det fanns avelsåtgärder som syftade till att utveckla en specifik ras benämnd Australian shepherd, däremot fanns benämningen på en rastyp liknande det vi kallar Australian shepherd idag. Att man valde att kalla den för Australian shepherd tror man beror dels på att bl.a baskiska herdar använde dem och att de arbetade med får som kom från Australien, dels på att det fanns någon form av positivt intresse för landet Australien. Detta medförde att man valde att se det som en anknytning trots att hundarna kanske hade kommit direkt från England eller Spanien med sina ägare. Det finns inga säkra bevis för att rasen på ett entydigt sätt har sitt ursprung bland de hundar som följde med Merinofår från Australien, trots att detta tidigare ofta ansetts som den viktigaste bakgrunden.
Vid studier av de linjer som finns idag och genom att prata med de tidigare rasentusiaster som fortfarande är i livet återkommer ett namn på en man som anses som en av rasens grundare som vi ser rasen idag; Jay Sisler från Idaho. Det sägs att Jay inte var uppfödare av rasen i den bemärkelse vi ser på uppfödare men att han och hans bror Gene hade ett antal kullar som spreds över USA genom deras resor mellan olika rodeos där Jay uppträdde med hundarna. Jay Sisler omnämns ofta i böcker om Australian shepherds och dess ursprung. På så sätt spreds både kännedom om rasen och intresse för dess egenskaper över USA.
Ett återkommande ord i texter om rasens historia är ”versatile” vilket ger en bild av rasens mångsidighet som vall- och boskapshund. Då många farmare inte hade möjlighet att ha olika hundar för olika ändamål så var rasen tvungen att utvecklas till att klara av att arbeta med olika djurslag och i skiftande situationer. Än idag testas det på de årliga vinnartävlingarna i vallning genom att de hundar som samma dag klarar av att framgångsrikt valla både anka, nöt och får är de som ses som de bästa arbetshundarna i rasen.
Aussien som rasen kallas för i dagligt tal har en mångsidighet som vallhund och de egenskaper som följer med det har också bidragit till att intresset för rasen utvecklats inom andra områden som t.ex lydnad, agility, blindhundar, räddningshundar, assistanshundar m.m. Dess utseende med olika färger, tecken, ögonfärger m.m. har också lett till ett ökat intresse för rasen som utställningshund. Denna utveckling inom olika områden ses av många som positiv men det har också under åren höjts åtskilliga röster som varnat för att ju längre rasen kommer från sitt ursprung desto större är risken att den tappar de specifika egenskaper som den utvecklats för.
Under rasens senare utvecklingsperiod har den huvudsakligen samlats i sin moderklubb Australian Shepherd Club of America (ASCA) som bildades 1957. Registret i dess nuvarande form har varit igång sedan 1975. Den första utställningen för rasen hölls 1958 i Arizona. Den första riktiga rasstandarden kom 1961 och den nuvarande lades fram 1977.
ASCAs registreringssiffror rör sig runt 3 100 kullar/år och ett genomsnitt på 6000 individuella hundar.
Rasen blev officiellt erkänd av American Kennel Club (AKC) först 1993 och då under visst motstånd från ASCA som befarade att ett erkännande från AKC skulle öppna möjligheter för en utveckling av rasen som många rasentusiaster och uppfödare inte ansåg önskvärd. AKCs officiella standard ligger till grund för den svenska rasstandarden.
Rasen kom först till Sverige 1990 men inte förrän 1993 registrerades de första individerna i SKK. Utvecklingen av rasen har gått snabbt, från att i början av 90-talet endast röra sig om enstaka individer så är registreringssiffrorna 30 år senare uppe i ca mer än 550 hundar per år.
|
Källor: |
Exempel på läsvärda länkar om rasens och dess utveckling: |