Som uppfödare har du en viktig roll i att minska risken för framtida problem och bevara rasens genetiska hälsa. Ett av de viktigaste stegen är att göra noggranna undersökningar inför valet av hanhund. Det handlar inte bara om att utvärdera den enskilda hanen, utan också om att granska användandet av hans hel- och halvsyskon samt generationerna bakom honom.
Att hitta en hane som passar just din tik kräver ofta ett gediget arbete. För många uppfödare är det ett omfattande "forskningsprojekt" att välja rätt. Informationen kan hämtas från flera källor, såsom:
- Rasdata och avelsdata
- Hörsägen och erfarenheter från andra uppfödare
- Surfande på hemsidor och sociala medier
- Observationer av hundar och släktingar vid tävlingar, utställningar eller andra
- sammanhang
- Direktkontakt med andra uppfödare för att diskutera avelsmål och erfarenheter
- Genom att lägga tid och energi på att noggrant utvärdera alternativen kan du bidra till att
- skapa en stark och hållbar framtid för rasen.
Genetisk variation och avel
Den genetiska variationen i en hundras beror på hur många hanhundar som används i avel
och hur ofta de används. För att bevara variationen finns följande riktlinjer:
- Ingen hanhund bör bli far till mer än 5 % av valparna i sin generationstid (cirka 5 år).
- Helst bör han inte bli far till mer än 2 % av valparna i sin generation.
- För Aussien, med ett genomsnitt på 576 registrerade valpar per år, innebär detta:
- Max 144 valpar (5 %) under en hanhunds generationstid.
- Rekommenderat max 58 valpar (2 %) under samma tid.
Dessa riktlinjer gäller den svenska populationen. Genom att importera obesläktade hundar eller använda fryst sperma för insemination kan vi sprida aveln bättre och minska risken för genetiska flaskhalsar. Om en hanhund används för mycket, särskilt nära 5 %-gränsen, ökar risken för förlust av genetisk variation och spridning av sjukdomsanlag.
Viktigt att tänka på
- Inavel: Para inte hundar som är närmare släkt än kusiner. Detta ger en inavelsgrad på högst 6,25 %.
- Inavelsökning: Begränsa rasens totala inavelsökning till högst 2,5 % över fem generationer (0,5 % per generation).
- Avelsdebut: Vänta tills hanhunden är minst 3 år innan han används i avel, för att hinna upptäcka eventuella sjukdomar.
Att balansera genetisk variation och selektion är en utmaning. Målet är att använda de bästa hundarna utan att antalet individer i avel blir för lågt. Fundera över:
- Släktskap: Är hanhunden nära släkt med den svenska populationen?
- Tidigare kullar: Har han redan flera kullar, och har hans avkommor gått vidare i avel?
- Familjens avelshistorik: Har hans pappa många avkommor som använts i avel?
- Utvärdering: Är hans avkommor utvärderade? Om han lämnat mycket bra avkommor mentalt, arbetsmässigt och hälsomässigt kan fler avkommor vara rimligt – men aldrig över maxgränserna. Om hans avkommor är unga och ännu inte utvärderade är det klokt att vänta.
Tips för att sprida aveln
- Använd flera olika hanhundar i avel.
- Importera obesläktade hundar eller använd fryst sperma.
- Undvik att unga hanar får många kullar på kort tid, eftersom det snedvrider den genetiska variationen.
- Vänta med avel tills hunden är minst 3 år gammal för att upptäcka sjukdomstecken innan han går i avel.
Genom att följa dessa råd kan vi bevara rasens genetiska hälsa och mångfald över tid.
Vad är en avelsmatador?
En avelsmatador är en hanhund som används mycket flitigt i avel, ofta i många kombinationer och över flera generationer. Termen matador kommer från spanska och syftar på att en individ får oproportionerligt stort genetiskt inflytande på en ras.
Varför är det ett problem?
- Minskad genetisk variation
Om en eller få hanhundar används mycket minskar den genetiska variationen, vilket kan leda till att framtida generationer blir mindre motståndskraftiga mot sjukdomar och genetiska problem. - Ökad risk för ärftliga sjukdomar
En matador kan bära recessiva sjukdomsanlag som inte syns förrän båda föräldrarna bidrar med samma gen. Om han används mycket sprids dessa anlag brett i populationen, vilket ökar risken för sjuka valpar. - Inavelsdepression
Hög användning av en matador kan öka inavelsgraden i rasen. Detta kan leda till sämre fertilitet, kortare livslängd och sämre hälsa hos framtida generationer. - Obalanserad avelsstrategi
Att fokusera på en enda individ kan göra att andra viktiga egenskaper och linjer ignoreras, vilket försämrar rasens funktionalitet och anpassningsförmåga.
Hur kan problemet undvikas?
- Avelsstrategier: Begränsa hur många kullar en individ får eller hur stor del av populationen den bidrar till genetiskt.
- Hälsotester: Testa hundar för kända sjukdomsanlag innan de används i avel.
- Större urval: Använd fler olika avelsdjur för att undvika överanvändning av enskilda hanhundar.
Genom planering och medveten avel kan vi undvika problemet med avelsmatadorer och säkra rasens genetiska hälsa på lång sikt.