Rasklubben bedriver en kartläggning av denna sjukdom trots att den inte har en bred spridning eller anses vara en högrisk sjukdom i vår ras. Vi gör det för att synliggöra att diagnosen förekommer, så att uppfödare kan få en indikation OM det finns - eller kan finnas - risker med vissa kombinationer, linjer och avelsdjur.

Vad är epilepsi
Ett krampanfall kan ha flera orsaker som t.ex. skada, sjukdom, förgiftning och ärftlighet. Det första du behöver göra om du har en hund som får anfall är att fastställa orsaken till kramperna. Alla hundar som drabbas av ett större anfall bör undersökas av veterinär.

När det gäller skada, annan sjukdom eller förgiftning innebär behandling av grundorsaken i de flesta fall att anfallen upphör, men om grundorsaken orsakat permanent hjärnskada kan de fortsätta. En noggrann veterinärundersökning bör avslöja orsaken till anfallen om de orsakas av någonting annat än ärftlig epilepsi. Vid så gott som alla andra orsaker kommer det att finnas tecken eller historik som visar på att något utöver anfallen är fel. Det mest sannolika undantaget skulle vara det tidiga stadiet av en hjärntumör, som initialt kan förbli odiagnostiserad eftersom undersökningen – en s.k. magnetsröntgen- är dyr.

Enstaka krampanfall är inte ett säkert tecken på epilepsi. Epileptiska hundar får flera anfall i intervaller under sina liv. Dessa intervaller kan vara i flera månader, särskilt i början av sjukdomen. Ibland kan hunden få fokala anfall, mindre anfall som kan undgå ägaren. Hunden kan också få anfall då den inte är under observation. Då man upptäcker ett andra anfall blir primär epilepsi en mycket trolig diagnos.

Anfall sker sällan hos veterinären. Om du har möjlighet att videofilma anfallet kan detta hjälpa veterinären att ställa en korrekt diagnos. Om din hund får täta anfall (inom veckor, dagar eller till och med timmar), för dagbok över anfallen och beskriv var och när de sker, vad som föregår dem, och beskriv själva anfallen. Även detta kan hjälpa veterinären att diagnostisera och behandla din hund på rätt sätt.

Om man inte hittar någon bakomliggande orsak klassas anfallen som primär eller idiopatisk epilepsi. Idiopatisk betyder ”av okänd orsak”, men den här typen av epilepsi accepteras generellt som ärftlig. Det finns inget säkert sätt att testa för primär epilepsi för tillfället, så den kan bara diagnostiseras genom att man utesluter alla andra tänkbara orsaker.

Primär epilepsi kan inte botas och är inte övergående. Om den förblir obehandlad kommer anfallen att fortsätta periodvis under hela hundens liv. Sjukdomen förvärras ofta om den inte kontrolleras genom medicinering. Behandling är ingen garanti för att hunden kommer att vara problemfri framöver. Själva medicinerna har bieffekter och i vissa fall blir de ineffektiva. Epilepsi kan vara dödligt.

Som synes är det inte lätt att fastställa de ärftliga faktorerna för epilepsi. Forskningen så här långt tyder på att den kan bero på flera olika gener, eller kanske gener och regulatoriskt DNA, som påverkar genfunktioner. Den här genetiska komplexiteten innebär att båda föräldrarna till en epileptisk hund bidrar med de gener som leder till sjukdomen. Föräldrarna kan ha bidragit olika mycket, men för tillfället finns det inget sätt att fastställa vem som bidragit med vad. Det är möjligt att vår ras har mer än en form av ärftlig epilepsi.

Det här är en allvarlig, potentiellt dödlig, sjukdom som är dyr att behandla och som kan utveckla sig över flera år. Den kan vara en källa till stor känslomässig och ekonomisk oro för de som tar hand om den berörda hunden. På grund av detta bör man inte avla på en epileptisk hund, och inte heller på släktingar i första ledet (föräldrar, avkommor, hel- eller halvsyskon). Man bör endast med stor försiktighet avla på mer avlägsna släktingar så att man undviker andra berörda linjer. Epilepsi anses i rasen generellt vara en relativt vanlig sjukdom och frekvenser på ca 4 % anges, dessa är dock svåra att kontrollera då ingen säker central rapportering finns t.ex i hemlandet. I Sverige verkar den troliga frekvensen ligga någonstans runt 2 % med inrapporterade hundar, hälsoenkäter och statistik från försäkringsbolag som grund. Sannolikheten att en större andel hundar än så bär på gener som kan lämna EP är dock stor.

Avelstik/hane som har nära släktingar som diagnostiserats med EP bör endast paras med hundar där problemen inte visat sig på närbesläktade hundar. Linjeavel på hundar där EP förekommer bland nära släktingar ökar med stor sannolikhet risken för att avkommor kan utvecklar sjukdomen.

Ursprunglig källa: ASHGI, bearbetad för svenska förhållanden av SASK:s avelsråd.2014
Översättning: Lin Grimhammar och SASK:s avelsråd.

Forskning för att möjliggöra DNA- tester pågår och för att läsa mer om epilepsi inom rasen finns följande länkar:
http://www.ashgi.org/articles/epilepsy.htm
http://australianshepherdklubben.nu/dokument/epilepsi.doc

Nedanstående lista innehåller hundar, av veterinär diagnosticerade med epilepsi, inrapporterade av ägare/uppfödare.
Listan uppdateras löpande. Nya hundar läggs in överst på listan.
"Åtgärd" avser vad, om något, som gjorts/gjörs pga anfallen: Ex. Medicinering, ej medicinerad, avlivad, osv.
"Ålder-första anfall" avser hundens ålder vid första observerade/konstaterade anfallet.

Vi försöker kartlägga läget i rasen och ber dig som äger eller har ägt - alternativt fött upp en hund - som drabbats av epilepsi rapporterar in detta till oss.
Detta gällar samtliga berörda, även de som som tidigare skickat in men inte finns med på ovanstående lista uppmanas att skicka in igen.

Kontakta sekreterare@sask.nu med information om den drabbade hunden, bifoga en kopia på veterinärintyg/diagnos.
Dokument i pappersform kan skickas till:
SASK / Tina Sperring
Hjalmar brantingsgatan 7B
753 27 Uppsala