1. Tillvägagångssätt med RAS
Arbetet med RAS startade under 2002 med diskussioner i styrelsen samt två medlemsmöten där SKK:s underlag för RAS presenterades och diskuterades. Medlemmarna fick där också ange de huvudsakliga riktlinjer de ansåg att RAS skulle bygga på.
Vid årsmötet 2003 tillsattes en arbetsgrupp bestående av Carina Stjernborg (sammankallande) bruksdomare och uppfödare, Linda Ernholm leg vet., Lena Stangvik-Urbán, bruksdomare och uppfödare samt Ingrid Tapper, mentaldomare och lärare. Gruppens sammansättning var strategiskt vald för att täcka RAS huvudområden så grundligt som möjligt. Gruppens arbete har varit att leda och samordna arbetet med RAS.
Följande tidsplan har varit underlag för arbetet:
- 1 Mars 2003: Arbetsgrupp tillsatt
- Mars: Planering och en första förankring i styrelsen
- April: synpunkter inhämtas från kommittéer och områdesansvariga. Feedback och återkoppling från arbetsgruppen.
- 31 Maj: Konkreta förslag från resp. områdesansvarig.
- Juni: Bearbetning i arbetsgrupp. Presentation av arbetet på hemsida.
- Augusti: Medlemsmöte med en första presentation av förslag.
- Augusti- Oktober: Fortsatt arbete med målformuleringar i samarbete med områdesansvariga kommittéer/sektorer.
- 15 November: Förslag presenteras på hemsida alt. i medlemstidning.
- December: Inkomna synpunkter diskuteras.
- Januari: Slutgiltigt förslag skickas ut till årsmötet för fastställande.
- April - Maj 2004: Ev. justeringar från årsmötesbeslut.
- 31 Maj 2004: Till SKK för fastställan.
Tidsplanen har under arbetets gång justerats en aning då det var svårt att få in svar från kommittéer och sektorer i tid. Medlemsmötet som var planerat till oktober 2003 fick ställas in på grund av för få anmälda deltagare.
Arbetet har byggt på fortlöpande kontakter med aktuella kommittéer och sektorer för att få fram realistiska och väl förankrade strategier.
Problem man stött på i arbetet är ovanan vid att utforma konkreta, tydliga och utvärderingsbara mål. Ytterligare ett problem har varit att gå från det som är allmänt vedertaget och ansett som sanningar om rasen till att hitta reella fakta att basera strategier på. En stor hjälp har varit de rasdata som funnits tillhands avseende hälsa, exteriör, mentalitet samt funktion. Rasdata avseende genetisk variation har varit svårare att ta ställning till då rasen är ung och många stamtavlor inte täcker mer än 3 generationer.
Underlag för RAS- arbetet har varit SKK:s grundregler och gällande lagstiftning och föreskrifter ang. avel, djurskydd, strålskydd m.m.
2. Historik och nulägesbeskrivning.
Före 1945 var namnet Australian Shepherd inte känt. Hundarna hade en mängd andra benämningar som spanish shepherds, california shepherds och pastor dog.
Rasen utvecklades i de västra och nordvästra delarna av USA där gårdarna ofta var små och där en allsidig hund fick ersätta den dräng man inte hade råd att anställa. För att få den allsidiga hund man behövde avlades det på vallningsförmåga, vaktinstinkt samt förmåga att lösa problem och arbeta självständigt.
Under rasens utvecklingsperiod har den huvudsakligen samlats i sin moderklubb ASCA, Australian Shepherd Club of America som bildades 1957. Registret i dess nuvarande form har varit igång sedan 1975. Den första utställningen för rasen hölls 1958 i Arizona. Den första riktiga raststandarden kom 1961 och den nuvarande lades fram 1977.
ASCA.s registreringssiffror rör sig runt 3 100 kullar/år och ett genomsnitt på 6000 individuella hundar.
Rasen blev officiellt erkänd av AKC först 1993 och då under visst motstånd från ASCA som befarade att ett erkännande från AKC skulle öppna möjligheter för en utveckling av rasen som många rasentusiatser och uppfödare inte ansåg önskvärd. AKC.s officiella standard ligger till grund för den svenska rasstandarden.
2.1 Aussien- utveckling i Sverige
Rasen kom först till Sverige 1990 men inte förrän 1993 registrerades de första individerna i SKK. Utvecklingen av rasen har gått snabbt, från att i början av 90-talet endast röra enstaka individer så är registreringssiffrorna 10 år senare uppe i ca 150 hundar per år och ökningen visar inte tecken på att mattas av.
| 1993 | 1994 | 1995 | 1996 | 1997 | 1998 | 1999 | 2000 | 2001 | 2002 | 2003 |
| 4 | 12 | 42 | 36 | 67 | 71 | 71 | 128 | 115 | 171 | 151 |
2.2 Rasklubb - rasutvecklingsansvar
Rasklubben, Svenska Australian Shepherdklubben, som har avelsansvar för rasen bildades 2002. Innan dess hade rasen varit sorterad under AFAV, Avelsföreningen för Australiska Vallhundar, där rasutvecklingen hade bedrivits för tre olika raser samtidigt. Då samordningen av det arbetet blev svårt ofta på grund av för olika problem och förutsättningar för de olika raserna påbörjades bildandet av en egen klubb under 2000 och 2001. Rasklubben har i och med detta ingen direkt historia att falla tillbaka på när det gäller rasarbete och rasutveckling vilket kan ses som både positivt och negativt. En negativ konsekvens för RAS- arbetet blir att ansvariga sektorers och kommittéers arbete fortfarande är under uppbyggnad och saknar rutiner samt att faktaunderlaget är bristfälligt.
2.3 Historik och nulägesbeskrivning avseende:
Utgångspunkten för RAS-arbetet har varit att i första hand fokusera på de problem vilka påverkar hundens funktion och välbefinnande samt att även belysa och bevara de styrkor och fördelar som finns i rasen.
2.3.1 Hälsa
Rasen har ungefär samma sjukdomspanorama som övriga brukshundar i relativt låg frekvens. Sjukdomar som förekommer i rasens hemland/ursprungspopulationen i en omfattning av 4 % och neråt i fallande skala är t.ex.; katarakt, bettfel och tandförluster, autoimmuna sjukdomar, HD, Epilepsi, iris colobom, tumörsjukdomar och allergier. Sjukdomarna PPM (persisterande pupillmembran), felväxande ögonhår, kryptorchidism och CEA förekommer i mindre omfattning än 1 % vilket får anses som mycket lågt.
Då rasen bara har varit registreringsbar i landet sedan 1993 är det svårt att ge någon omfattande svensk historik bakom dagens hälsoläge. Den samlade hälsoinformationen om den svenska populationen av rasen är begränsad till de uppgifter som registrerats hos SKK avseende HD, AD och ögonsjukdomar samt en hälsoenkät genomförd under 2000. Från den undersökningen kan konstateras att det förekom samma sjukdomar som i ursprungslandet i en mycket låg frekvens. Inget framkom som ett begynnande eller manifest rasproblem. För en mer övergripande bild av rasens hälsoläge och uppföljning genomförs under 2004 en förnyad enkätundersökning vilken tillsänds samtliga hos SKK registrerade ägare av rasen.
Några speciellt diskuterade områden:
HD - problemen inom rasen är som tidigare nämnts begränsade. Rasen ingår som brukshund i SKK:s hälsoprogram med krav på känd HD-status för registrering av avkommor. Det finns bland uppfödare, ägare och valpköpare en mycket positiv och medveten inställning till röntgen av hundar och att HD- belastade hundar ej ska användas i avel. Från 1993- 2001 var kravet känd HD för registrering av avkomma. Under den perioden förekom inga kullar efter HD- belastade föräldrar, ej heller senare. Röntgenfrekvensen har under rasens tid i Sverige legat högt och ligger för närvarande på ca 70 % med mindre variationer. Inom rasen har någon ökning av grad C inte setts sedan det nya avläsningssystemet infördes. Våra svenska röntgensiffror stämmer även överens med de HD-siffror som kan utläsas från rasens hemland där rasen ligger på 6:e plats för antal röntgade hundar med en HD- frekvens på ca 6 -7 %. Graden av dysplasi när sådan förekommer är både i Sverige och USA oftast av en lindrig art.
| År | 93-97 | 1998 | 1999 | 2000 | 2001 | 1002 | 2003 |
| Antal S-reg. hundar totalt | 165 | 238 | 303 | 431 | 548 | 717 | 858 |
| Antal HD-röntgade hundar/år | 80 | 44 | 56 | 50 | 78 | 99 | 84 |
| Antal HD-röntgade i % totalt* | - | 75 | 75,5% | 76% | 61% | 74% | 68,5% |
| HD A, B (U.a**) | 77 | 41 | 55 | 45 (41 + 1) | 66 (54 + 12) | 87 (69 + 18) | 77 (58 + 19) |
| HD C (1:a**) | 2 | 2 | 1 | 3 | 10 | 5 | 8 |
| HD D (2:a**) | 1 | 1 | 0 | 1 | 2 | 3 | 0 |
| HD E | 0 | 0 | 0 | 1 | 0 | 3 + 1 prel | 0 |
* Procentsiffror räknade på totalt antal registrerade hundar året före redovisningsår för att begränsa beräkningsbart urval till hundar i röntgenbar ålder (äldre än 12 månader).
** Enligt gamla avläsningssystemet, gäller för 1993 till 1999 i sammanställningen i HD inräknas från den 1 Jan. 2000 de nya HD-graderna.
Materialet avseende dysplaster presenteras inte i procentform då antalet dysplastiska individer är lågt och procentsiffror lätt blir missvisande.
AD-förekomsten inom rasen är även den begränsad och i USA anses problemet vara sällsynt. Det har i rasen inte påvisats framdelshälta som återkommande problem. Anledningen till den relativt höga röntgenfrekvensen på armbågar är sannolikt en överföring av ägares röntgenvanor från andra bruksraser. Rasen har inget av SKK fastställt hälsoprogram mot sjukdomen, och behov av något sådant finns i dagsläget inte. Eventuell röntgen av armbågsleder görs på frivillig basis. I hälsoenkäten som utförs under våren 2004 finns riktade frågor för att utvärdera om framdelshälta är ett förekommande problem inom rasen samt om hundar vilka radiologiskt diagnosticerats med AD besväras av förändringarna. Med utgångspunkt från denna information kan diskussion om eventuellt behov av strategi diskuteras. I USA rekommenderas röntgen för AD av hundar som uppvisar återkommande framdelshälta samt hundar närbesläktade med kända dysplaster.
| År | 93-97 | 1998 | 1999 | 2000 | 2001 | 2002 | 2003 |
| Antal AD-röntgade hundar/år | 58 | 34 | 46 | 44 | 71 | 86 | 75 |
| AntalAD-röntgade i % totalt ** | - | 56% | 58% | 60% | 59% | 62% | 58% |
| Utan anmärkning | 52 | 33 | 40 | 41 | 68 | 81 | 74 |
| Lindrig pålagring | 6 | 0 | 5 | 2 | 1 | 5 | 1 |
| Måttlig pålagring | 0 | 1 | 1 | 1 | 2 | 0 | 0 |
* Procentsiffror räknade på totalt antal registrerade hundar året före redovisningsår för att begränsa beräkningbart urval till hundar i röntgenbar ålder (äldre än 12 månader).
** Enligt gamla avläsningssystemet, gäller för 1993 till 1999 i sammanställningen i HD inräknas från den 1 Jan. 2000 de nya HD-graderna.
Materialet avseende dysplaster presenteras inte i procentform då antalet dysplastiska individer är lågt och procentsiffror lätt blir missvisande.
Vad gäller ögonproblem finns i dagsläget inga hälsoprogram för i rasen förekommande ögonsjukdomar. I dagsläget motsvarar inte frekvensen diagnosticerade ögonproblem något behov av ett hälsoprogram. Det är däremot av vikt att kartlägga det faktiska läget i den svenska populationen då t.ex katarakt räknas som en av de vanligaste ärftliga rassjukdomarna i hemlandet. Officiella uppgifter vad gäller ögonlysningar är endast säkert tillgängliga från slutet av 1990-talet. Andelen valpar vilka ögonlyses avseende CEA innan 10 veckors ålder är mycket hög (95-100%). Avelshundar har ögonlysts inom ett år före användande i avel i samma frekvens. Icke avelshundar ögonlyses i mindre omfattning i vuxen ålder och många tyvärr redan i ettårsåldern. Det är därför osäkert hur stort problemet med t.ex. katarakt är då det är ett känt faktum att katarakt i rasen oftast debuterar under andra levnadsåret. Bland de hundar som ögonlysts senare än i två-treårsåldern är dock frekvensen ögonproblem mycket låg.
| År | 94-98 | 1999 | 2000 | 2001 | 2002 | 2003 |
| Antal S-reg. hundar totalt | 238 | 303 | 431 | 548 | 717 | 858 |
| Antal ögonlysningar/år | 191 | 126 | 174 | 183 | 229 | 218 |
| U.A* | 191 | 125 | 172 | 181 | 225 | 215 |
| Katarakt ÖP-övre polär | - | 1** | - | 2 | - | - |
| Katarakt BP-bakre polär | - | - | 2 | - | - | - |
| Katarakt-icke ärftlig | - | 1** | - | - | 2** | 2** |
| PPM | - | - | - | - | 1 | - |
| CRD | - | - | - | - | 1 | 1 |
* U.a - avser avsaknad av tecken på de för rasen undersökta ögonsjukdomarna; katarakt, CEA, PRA.
Inom "u.a" ryms däremot noteringar på lins och näthinna etc. som ej bedöms tillhöra de för rasen aktuella ögonsjukdomarna.
** Avser samma hund. För 2002 är en av de två hundarna samma som redovisats tidigare. 2003 inga nya fall.
2.3.2 Funktion
Enligt rasstandarden skall rasen vara en intelligent arbetshund med utpräglad vakt- och vallningsinstinkt, en god kamrat och ha kraft att arbeta en hel dag. Rasen är utvecklad som en mångsidig vall- och vakthund och används fortfarande i dag aktivt på gårdar i USA och Europa för djurhantering. Ett utmärkande drag är att Aussien ska kunna variera sitt arbete mellan de krav som olika djurslag och situationer ställer. Under 1990-talet har även rasen utvecklats till att vara en populär sällskaps- och utställningshund i USA. Det diskuteras mycket vad detta kan ha för konsekvenser för rasutvecklingen. I rasen bedrivs avel med mycket skilda mål avseende funktion och exteriör vilket får konsekvenser för den svenska rasutvecklingen.
I Sverige har rasen initialt huvudsakligen etablerats som en brukshund. Aussien syns även inom andra förekommande aktiviteter som lydnad, agility, tjänstehundsverksamhet, viltspår m.m. Intresset för Aussien som vallhund har ökat över åren och då det är viktigt att en hunds funktion provas utifrån det den är skapad för är detta en positiv utveckling. Viktigt är att skapa ökade möjligheter att prova Aussien som vallande hund för att få fakta om graden av instinkt och förmåga hos avelsdjur och avkommor. Detta har inte alltid varit möjligt då det i många fall varit svårt att få tillgång till kurser och utbildningar i vallning. Därför diskuteras i nuläget möjligheter att utvecklas egna prov och beskrivningar som komplement till befintliga vallningsprov.
Under den senaste 5-årsperioden (1999- 2003) har ca 32 % av hundar födda mellan 1994 och 2002-06-30 startat på bruksprov. 384 starter av 31 hundar har gjorts i elitklass, av dessa 31 hundar har 10 erhållit SBCH -titel. Ytterligare en har meriter för SBCH men har ej ansökt om titeln. En stor del av resterande 20 hundar har certpoäng och cert vilken ger en bild av att Aussies som tar sig till elitklass klarar av uppgiften och att konkurrera väl i klassen.
På vallhundsprov har 7 hundar startat och av dessa har 6 stycken klarat nivån för Godkänt Vallhundsprov.
I rasen har 21 hundar fått tjänstehundscertifikat, därav 20 inom bevakning och 1 som räddningshund. Flera hundar är under utbildning.
2.3.3. Genetisk variation
Vi har ingen egentlig svensk avel, i dagsläget sker endast uppförökning av befintlig population, då stor del av aveln baseras på importer. För att påstå att vi har en svensk avel behöver 80% av avelsmaterialet vara svenskt (dvs. fallet efter svenskregistrerade hundar födda i Sverige). Ska vi kunna säga att vi bedriver avel i den svenska delen av populationen behöver vi ha en betydande export av valpar med inflytande i den ursprungliga populationen, vilket vi idag inte har.
Mycket av avelsarbetet bygger på det internationella samarbetet. Våra kriterier kan inte skilja sig allt för mycket från grundpopulationen då hela vår avelsverksamhet är beroende av framförallt den amerikanska populationens utveckling.
RAS skall verka för minskad inavel/linjeavel och ökad genpool bland annat genom användande av utländskt avelsmaterial under förutsättning att dessa har en lägre grad av släktskap med befintliga hundar än den svenska populationen i genomsnitt. Önskvärt är att man har en sk effektiv avelsbas på mer än 100 hundar. En liten population är en ras med liten effektiv avelsbas. I rasen har den effektiva avelsbasen under den senaste 5-årsperioden gått från att vara problematisk mot ett mer positivt läge. Detta kan helt tillerkännas användandet av utländska hanar med lågt släktskap med vår svenska population. Siffror har beräknats via rasdata med hjälp av Lathunden. Resultatet måste dock ses med en viss skepsis då en säker avelsbas behöver räknas på fem generationers stamtavla och rasdata avseende utländska hundar endast innehåller tre generationer. Detta innebär att de siffror som idag kan räknas fram ger en något skev bild och ser bättre ut än vad det faktiska läget är. Det finns därför anledning att fortsätta arbeta för att en ökad genpool även under kommande avelsarbete med målet att utveckla en population där vi kan bedriva svensk avel och fortfarande hålla en godtagbar avelsbas.
Ett viktigt verktyg i arbetet med genetisk variation är att begränsa användandet av varje enskild hanhund. Detta kan t.ex. uttryckas som att en hanhund bör ej vara far till mer än 5 % av hundarna i sin generation, eller till mer än 25% av de hundar som registreras/år under sin livstid. I dagsläget är det i rasen även aktuellt att diskutera tikars inflytande på avelsbasen. Även användandet av närbesläktade hundar (syskon, halvsyskon) med högt släktskap med övrig population bör beaktas. I dagsläget kan ingen direkt överanvändning av enskild hanhund ses. Det som däremot är viktigt att beakta är influensen av stamtikar och deras avkomma i en liten population.
När det gäller parningstyper har 180 svenska kullar fördelat sig enligt nedan:
| Typ 1 - mindre besläktade än kusiner | Typ 2 - besläktade som kusiner eller motsvarande | Typ 3 - besläktade som halvsyskon eller motsv. | Typ 4 - besläkt. som föräldrar-avkomma el. helsyskon |
| 174 | 4 | 2 | 0 |
Importbestämmelser:
På grund av rådande importbestämmelser har inflödet av utländskt avelsmaterial begränsats, något som kan förändras i och med nya kommande införselregler. Detta har gjort att rasen de första åren ökade relativt långsamt trots sin popularitet men nu ökar antalet registrerade kullar snabbare.
Från 1993 till 2002 skedde t.ex. 23 inseminationsparningar. Av dessa var 22 med utländska hanar samt en inhemsk. Två av parningarna skedde med kyld sperma och 21 med fryst. Av dessa 23 parningar resulterade 18 i valpkullar vilket ger en dräktighetsprocent på 78,3%. Valpkullarna har i snitt gett 5,9 valpar vilket får ses som ett gott resultat för AI.
Generellt i rasen ses god fruktsamhet, relativt stora kullar samt enligt enkäten 2000 låg andel förlossningssvårigheter.
Kullstorlek (samtliga parningar):
| År | 1999 | 2000 | 2001 | 2002 | 2003 |
| Antal kullar | 10 | 20 | 19 | 24 | 24 |
| Antal valpar | 60 | 132 | 113 | 148 | 155 |
| Kullstorlek, medel | 6,0 | 6,6 | 5,9 | 6,1 | 6,5 |
Några åtgärder som genomförts med syfte att möjliggöra fortsatt arbete med rasens avelsarbete är t.ex att SKK/SBK har godkänt ett återgång till känd HD-status för registrering av valpar med anledning av att rasen har en ursprungspopulation där HD bedöms på annat sätt än inom FCI. Genom en återgång till känd ledstatus möjliggörs ur registreringssynpunkt ett säkrare användande av hundar röntgade utanför FCI. En annan åtgärd är ett samarbete med SKK som för rasklubben möjliggör manuell registrering i registerprogram av härstamning för hundar med ASCA- stamtavlor vilka annars kommer att sakna härstamning i registret vilket påverkar avelsberäkningar och analyser.
2.3.4 Mentalitet
Tester och prover på mentalitet finns i ringa omfattning i USA. De tester som finns används i begränsad omfattning och något sammanställt register finns ej att tillgå. Intresse från rasens moderorganisation har visats då man även i USA diskuterar att mentalitet och funktion är skilda delar men som ändå hör ihop. I sitt ursprung bedömdes hunden mer i sin egenskap som arbetande och det var inte alltid man tyckte att hundens övriga mentalitet var så viktig. Rasstandarden uttrycker att rasen ska vara uppmärksam och livlig, intelligent, aktiv och med jämnt humör. Den skall vara vänlig och sällan grälsjuk. Den kan vara något reserverad mot främlingar men det är viktigt att i det sammanhanget betona att alla tecken på skygghet, rädsla eller aggressivitet anses som allvarliga fel.
Under rasens första 10 år i Sverige har vi sett ett stort intresse för att mentalbeskriva hundarna. Frågan är om det finns något som skulle kunna ses som en Funktionell mentalitet för en vallhund som inte går att få fram via MH. Hur utvärderar vi t.ex. förmågan att jobba lång tid, att kunna koncentrera sig på sin uppgift, att fortsätta fast det tar emot, uthållighet och samarbetsvilja t.ex. Sannolikt behövs fler värdemätare än MH för att få en bild av rasen och dess mentalitet. I centrala diskussioner och utbildningar om RAS har det framgått att hundar behöver testas utifrån sina grundegenskaper - dvs. vallhundar behöver valltestas. Det finns också möjligheten att de egenskaper vi mäter och värderar på MH inte är helt förenliga med mentaliteten hos en bra vallhund. Om detta finns det idag ingen egentlig kunskap utan mer antaganden och slutsatser ofta baserat på vad som är bra för den generella brukshunden.
Rasklubben har utvecklat en rasprofil. Om denna överensstämmer med önskvärda rasegenskaper vet vi i dagsläget inte då den ännu inte har diskuterats eller utvärderats i förhållande till hundar som anses vara mycket goda rasrepresentanter för att se om deras MH konsekvent överensstämmer med önskeprofilen.
I rasen finns i slutet av 2003 380 MH på 376 hundar genomförda under perioden 1997- 2003. Detta motsvarar en MH-frekvens på ca 60 % med en ökning i slutet av perioden. Förutom detta finns resultat från 11 st MUH gjorda åren före 1997. 52 hundar har blivit godkända på korning (mental+ exteriör).
2.3.5 Funktionell exteriör
Utgångspunkten för RAS-arbetet har varit att arbetet runt hundarnas exteriör ska inriktas på att bevara och utveckla en för funktionen passande exteriör. I dagsläget är det svårt att få fram fakta över om det finns generella brister/problem i exteriören i rasen. Ska en ordentlig utvärdering och uppföljning av vår ras exteriör kunna genomföras behöver det sannolikt ske huvudsakligen via exteriörbeskrivning av specialutbildade beskrivare. Att följa upp utställningsresultat via skrivna kritiker och placeringar från utställningar ger otillräcklig information. Exteriörbeskrivning av domare som ej är utbildade på rasen ger även det otillräcklig och felaktig information då det i dagsläget hos domare förekommer en tendens att inte notera fel och brister, ens om dessa är diskvalificerande och uppenbara, enligt de exteriörprotokoll vi har att tillgå.
I dagsläget finns ett 70-tal hundar som är exteriörbeskrivna officiellt samt ungefär lika många som är exteriörbeskrivna i samband med MH före 2 års ålder. När det gäller utställningsresultat så är det under tidsperioden 1999-2003 396 hundar som har ställts ut i sammanlagt 1615 starter. Av dessa 396 hundar har 212 tilldelats cert (157 hundar/ 363 cert) och ck. När det gäller övriga prisnivåer så har en majoritet tilldelats 1:a och 2:a pris. Markant är den stora variationen i prisnivå från olika utställningstillfällen vilken kan vara ett tecken på domarens ovana att döma rasen.
Något att se upp med är olika ytterligheter som ger avsteg från rasstandardens text.
Viktiga detaljer att eftersträva med anledning av det blir;
- Storlek och korrekta proportioner höjd/längd
- Harmoniska fria rörelser, då rörelser för en vallhund är viktigare för den funktionella exteriören än detaljer i stillastående.
- Lagom vinklade extremiteter. Det är viktigare att fram- och bakbensvinklarna harmoniserar med varandra än själva graden av vinkel.