Vad är en avelsmatador, och varför är det ett problem?

Begreppet avelsmatador kommer från den svenska tjuren Matador som användes mycket flitigt i avel då han nedärvde goda egenskaper. Men han visade sig också med tiden nedärva ett testikelfel som gav nedsatt fruktsamhet. Eftersom han var flitigt använd och hade många avkommor kom felet att ha effekter under lång tid framöver. På engelska brukar det uttryckas som "popular sires".

Om vi övergår till hund så är det ganska självklart att en hund, med bra egenskaper och som också lämnar dem vidare, kan göra nytta om den får genomslag i en ras.

Men det finns också problem förknippat med det. Det ena är att om hanen används i hög utsträckning så kommer många hundar i en och samma generation att vara halvsyskon. Det andra är att alla hundar, hur bra det än är, också har brister och svagheter som också nedärvs vidare. En del av dessa brister kanske inte upptäcks förrän den enskilda hunden redan har en stor mängd avkommor och då kommer problemet att ha hunnit sprida sig i stora delar av populationen.

Man kan spetsa till det lite med ett påhittat exempel för att förtydliga problematiken. Alla uppfödare parar sina tikar med samma hane under en generation. Det är inget problem eftersom det är en hane som tillför helt nytt blod, inavelsgraden i alla parningarna blir noll procent. Men, vad händer i nästa led? Jo alla valpar är halvsyskon och inavelsgraden blir därmed hela 25%. Det visar sig dessutom att hanen var bärare av en allvarlig sjukdom som han lämnat vidare till ett antal av sina avkommor. Eftersom alla nu levande hundar är halvsyskon så kommer det inte att finnas något annat alternativ än att göra halvsyskonparningar och risken blir hög att kombinationen blir med ett halvsyskon som också bär på den sjuka genen. På det sättet kan sjukdomar och andra problem snabbt på en stor spridning i en ras från bara en hund som används i stor utsträckning.

Problemet med överanvändning av enskilda individer är också att en välanvänd hund kan få ett stort antal barnbarn. På 10 kullar blir det, om man använder vår ras genomsnitt på kullstorlek, uppemot 80 valpar som i sin tur sedan kan användas i avel. Det enda sättet att ”reparera skadan” av en överanvändning är att i nästa steg begränsa antalet barnbarn. Detta är dock extremt svårt att styra över. I senare generationer visar sig problematiken genom att det blir svårt att hitta partners att para med eftersom det oftast finns samma hundar i stamtavlan. När allför många hundar är nära släkt tappar man snabbt genetisk variation i rasen. Har man en valp efter en populär hane blir man tvungen att se upp med hur många andra syskon och halvsyskon som gått i avel än om man har en valp efter en mer sparsamt använd hane. Det innebär också att både uppfödare och hanhundsägare behöver ta ett extra stort ansvar för att inte bidra till att den genetiska variationen minskar genom att även barn och barnbarn till överanvända hanar i sin tur går i avel.

Ovan beskrivna scenarier är långt ifrån fantasier, det finns verkliga exempel i många raser. Även i vår ras har man i USA haft hundar som använts i en sådan utsträckning så att det skapat problem av olika slag. I Sverige har vi under de 20 år rasen funnits i Sverige haft en relativt stor bredd i användandet av avelshanar, men vi börjar nu se att bilden förändras.