Allmän information:
Robbie är ett glatt, snällt och energiskt charmtroll och vill hälsa på alla såväl andra hundar som människor. Han är pratig och skäller ganska mycket. Robbie har jaktinstinkt. Jag räknar med att han kommer att behöva vara kopplad en hel del. Han går hyfsat i koppel men då han får korn på något blir han mycket stark.
Vi har gått valpkurs men jag upplevde att Robbie blev väldigt uppjagad och stressad med alltför många hundmöten samtidigt. Vi har mest tränat vardagslydnad hittills.
Jag är skogs- och naturmänniska. Vi har varit på dagliga turer; plockat bär och svamp, varit ut med roddbåt på älven, besökt fjällen och nu när vintern har kommit har vi så smått börjat prova spark- och skidåkning. I de här miljöerna är Robbie verkligen en toppenhund.
Jag har en stor inhägnad tomt där Robbie gärna patrullerar, skäller och viftar på svansen åt förbipasserande.
Hans av/ på-knapp fungerar sådär. Han har många valphyss kvar och gillar att tugga på såväl saker som mina händer.
Kloklippning, tandborstning och annan skötsel har inte varit några problem.

Anledning till omplacering:
Jag hade ingen erfarenhet av Aussie sedan tidigare. Till min stora förtvivlan fungerar inte Robbie alls med mina katter – vilket inte har varit några problem med tidigare hund. Drygt ett halvår har gått och läget är låst och känns hopplöst.
Robbie har också mycket svårt att vara ensam, ens korta stunder. Jag undrar om han möjligen skulle känna sig tryggare i en familj (nu har han bara mig). Han fungerar bra vid bilåkning men blir orolig då jag lämnar honom i bilen. Då han blir lämnad, hemma eller i bilen, skäller han oupphörligt.
Robbie har inte fått så mycket social- eller miljöträning. Vid de tillfällena blir han uppjagad och skäller intensivt och är svår att få kontakt med.
Jag har verkligen haft ambitionen att ge Robbie ett bra liv. Men jag vet inte hur jag ska tackla hans separationsstress och hans oro när det blir många intryck samtidigt eller när jag har fokus på någon annan eller något annat än honom. Jag lider med mina katter som är vildfödda, försiktiga och skygga men som hittills haft ett gott liv hos mig. Nu ligger de bara och trycker och vågar knappt röra sig. De kommer inte kunna gå ute igen.
Jag är medveten om att Robbie är i en orolig ålder och att en del svårigheter kommer att avta eller försvinna. Men jag önskar att Robbie fick komma till en ägare med större kompetens, stabilitet och trygghet än vad jag tydligen kan ge och kanske till en familj, eventuellt med en hundkompis.
Jag känner mig förtvivlad och otillräcklig och önskar honom något bättre.